Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från augusti, 2025

En mycket stark kandidat till allehanda utmärkelser

 För en gång skullsaknar jag ord.

Ibland behöver jag en rejäl dos av ...

 ... Lainey Wilson. Håll till godo.

Att bearbeta upplevelser genom musik

 Det är exakt vad jag tror att Ashley McBryde gör här.

Hårt arbete lönar sig?

 Det verkar som det finns en countrylåt för alla livets skiften och idag lyssnar jag på Aaron Tippins "I Got It Honest". Jag har kommit till den punkt i livet att jag måste söka om pension två år tidigare än plnerat. Det blir inga jättesummor, men tack vare ett arv med mera, kommer det att gå bra. Och viktigast av allt: Det jag har, har jag skaffat miug genom hårt arbete och inte fulspel.

Jag tror att ni redan har gissat ...

 Min onlinepolare Conrad Fisher och den fantastiska Rhonda Vincent i en duett. Inte ett öga är torrt.

Ytterligare en duett

 Ibland bara händer det, som när en ny skiva dyker upp i brevlådan. Ja, inte ens en ny utan en varsamt restaurerad. Jag återkommer till ämnet.

Duetter och countrymusik hör ihop

 Duetter av den har stilen och kvaliteten ör ovanliga idag, men Belles och Blake Wood gör ett bra jobb.

Mörkt och vackert

 Country behöver inta vara tjo och tjim hela tiden. Det här är en vacker kärlekshistoria som går i moll.

Ett av Sveriges bästa ...?

 Det finns ännu så länge inte tillräckligt många bra countryband för att den titeln ska vara riktigt relevant, och de som finns är olika stilmässigt, men visst ska The Country Side of Harmonica Sam vara med i diskussionen. Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av Jonas Öhman (@jonasomcountry) Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av Jonas Öhman (@jonasomcountry)

I afton ... musik!

 "Sveriges abslout bästa ..." och så vidare. Konkurrensen är väl inte så värst, men det har ett äss i rockärmen i for, av många fina originallåtar. Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av Jonas Öhman (@jonasomcountry)

Där skulle man ha varit med

 CMA Fest, någon gång ska det väl bli av. Men tidigast 2029.

Tre starka kort från festivalhelgen

 För andra året i rad konstaterar jag att den i mitt tycke bästa och intressantaste musikens presenterades på den lilla scenen. Njut av de tre bästa banden nedan utan någon inbördes ordning. George And His New Heartaches Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av Jonas Öhman (@jonasomcountry) The Original Five Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av Jonas Öhman (@jonasomcountry) Jussi Syre'n And The Groundbreakers Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av Jonas Öhman (@jonasomcountry)

En av mina hjältar från nittiotalet

 Randy Travis, får man nog av honom så kanske man inte är så mycket för country?

Video med en favvoartist, live

 Humor och värmed med Brennen Leigh.

Senaste nytt! Ny medlem i Grand Ole Opry

 Ytterligare en av min generation.

The Castellows "Homecoming"

   The Castellows hade kunnat välja den lätta vägen och slå mynt av sina virtuella videor och sin flickaktiga image. I stället valde de den rätta vägen och lärde sig hantverket att göra musik från grunden. Bra så! Följaktligen är de fortfarande på väg, som låtskrivare och som artister. Men de vet vad de vill och det går med en rasande fart. ”Neo-traditionella” har de kallats, och ofta betyder det en baryton med cowboyhatt. I det aktuella falleten eller flera unga kvinnor som har något att berätta: The Chicks en bit in i karriären och Deana Carter. Till sist, titeln ”Homecoming” kan synas märklig för en ung trio på väg in i branschen, men den kan kanske tolkas som ett tecken på en omorientering av hela branschen, och där är de med i täten.

Festivalhelg

 Festivalen i Killhult bjöd på många upplevelser och mycket bra musik och jag rekommenderar att ni tittar på mitt instagarmkonto, @jonasomcountry, för mer information. Ett blogginlägg kommer, men livet gör att jag har andra prioriteringar idag.

Trisha Yearwood "The Mirror"

 När Patricia Lynn Yearwood kommer tillbaka till musiken på allvar är det mycket som är nytt. För första gången har hon producerat själv, tillsammans med Chad Carlson. Men ännu viktigare är att hon med stöttning från Leslie Satcher kunde skriva material till ett helt album själv. Tidigare har hon tolkat andras låtar, nu är det sina egna historier hon berättar med hjälp av sin känslosamma alt. Upplevt eller från fantasin, det känns att hon menar det som honsjunger. Det är en passionerad skiva av och för kvinnor, som även vi män av ungefär samma årgång som henne kan lyssna på med behållning. Den är ett styrkebesked i detta skedet av hennes karriär. En av nittiotalets största sångerskor som visar var skåpet ska stå och att hon är relevant drygt trettio år senare. Två noteringar på slutet: 1) I titellåten sjunger hon ” "I always wanted the boy she's in love with ...”, en snygg passning till genombrottslåten ”She’s in love with the boy”. 2) Country kan låta på många sätt, även ...

En mäktig stämma är tillbaka

 Fans som har varit med sen nittiotalet rekommenderas att lyssma extra noga.

En hel låt med Don Redmon

 En va de bästa från den nya skivan, och han skäms inte för att den går i 4/4-takt.

Don Redmon "Reflections"

 Don Redmon är inte en av alla dessa nya unga svenska countryartister som tillsynes har uppstått ur tomma intet. Vet inte exakt när han påbörjade sin karriär, men jag minns hans första skiva från 2014. En hel del är sig likt sen 2014. Ett mycket snyggt omslag, en respektfull hållning till musiken från countrymusikens guldår runt åren i skarven mellan åttio och nittiotalen (Och i fall ni undrar, jag anser att det finns flera guldår inom countrymusiken.), med mera. Men det har hänt mycket sen den officiella debuten, Ytterligare en skiva och tio år av upplevelser som han delar med sig frikostigt av. År som har gett en naturlig pondus både som låtskrivare och sångare. Det låter amerikanskt om den här skivan, som den bästa amerikanska country i genrens mittfåra, utan några ängsliga funderingar på vad som är cool. Det är det inte många svenska countryskivor som gör. Jag önskar Don Redmon en lång och framgångsrik karriär, och en utvecklingskurva som fortsätter att peka uppåt.

Åter till nittiotalet för en stund

 Allt var så mycket enklare då.

Hannah Juanita, när jag sovit drygt en månad på saken

  Hannah Juanita & the Headliners på Bustad Brewery den 4 juli Småskaligt tillverkat öl, BBQ och countrymusik är en kombination som Bustad Brewery satsar hårt på. Ja, det finns även alkoholfria alternativ och annan musik. Men konceptet är tydligt: amerikansk mat och musik. Hannah Juanita & the Headliners stod på scenen och att det var första spelningen i Sverige märktes, men de tog sig snart. Jag betraktar Hannah Juanita som en soloartist (vilket hon är i inspelad form), även om bandmedlemmen Mose Wilson gjorde ett utmärkt arbete som uppvärmare. Sen var det full rulle med musik som speglade hennes uppväxt i Tennessee, mycket stilmässigt som påminde om den musik som väckte mitt intresse för cirka fyrtio år sedan, betydligt mindre av nutida kepscountry och av det som benämns alternativt. Den regnvåta scenen förvandlade bryggeriets bakgård till ett honky-tonk, med en publik som ömsom dansade och ömsom lyssnade. Låtarna var av blandat ursprung, allt från egna låtar till...

Hailey Whitters "Corn Queen"

 "...just a few are chosen to tear your heart out when they sing...", i min bok var Hailey Whitters en av dessa från början, och nu i och med hennes fjärde fullängdare har hon bevisat det för mig för gott. Hon har en poets själ och en vilja att berätta om sitt och andras liv. Ett liv som utspelar sig på landsbygden och småstäder runt om och mitt i USA. En miljö som alla artister som helt plötsligt upptäckt att de är country har svårt att ta till sig. Jag kan inte uttala mig om huruvida hon kommer att gå hem kommersiellt, hemma i USA eller i Sverige, men i min själ har hon trängt, och inte skäms hon för att hon är country: Take your country music ringin’ true and loud Proud to wave that flag, keep your boots on the ground You’ll die on that hill, that’s how it’s gonna be That’s everything to you, if you’re anything like me Klippt från hennes “Anything Like Me”. Bättre än så kan det inte sägas.

Bluegrass på landet

 Eftersom jag och min bättre hälft älskar The Truffle Valley Boys och inte kunde nå Lidköping av logistiska skäl blev det i stället en avstickare till Sollebrunn och Bjuggagården för att se dem för andra gången på mindre än en vecka. Ett ställe som vi gärna besöker igen när musiken passar och förutom musiken vill jag berömma maten som förutom att den passade just musiken innefattade ett par goda vegetariskas alternativ. Samt kaffe med tilltugg, något som saknats på samtliga övriga ställen som jag besökt sommaren 2025. Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av Jonas Öhman (@jonasomcountry)