Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Programförklaring (eller vad det nu ska heta)

Välkomna hit! Detta inlägg uppdaterades senast den 16/5 2026. Jag har bestämt mig för att tills vidare låta mitt instagramonto var mitt huvudsakliga sätt att dela med mig av mina tankar om musik och relaterade ämnen. Bloggen kommer att finnas kvar som ett arkiv, och man vet aldrig, saker och ting kan ändra sig snabbt. Mer under "Länkar till mig". Längst ned, om ni inte redan har tryckt på ”LÄS MER” finns det länkar till andra ställen där ni kan hålla koll på mig. Viktigast där är mitt instagramkonto, där är där som det mesta händer nu.. Mina kunskaper om och känslor för genren är baserade på ett drygt fyrtioårigt lyssnande. Skivor, både stora och svarta och mindre silverfärgade, diverse strömmingstjänster och på senare år alltmer radio har det blivit. Webradio, amerikansk. Jag är ingen kalenderbitare och har inget behov att briljera med med kunskaper om vem som gjorde vad och när. Men ett datum som är viktigt för mig glömmer jag aldrig, 1 augusti 1927 då Carter Family spelade...
Nya inlägg

En paus, eller vad?

 Arebetet med bloggen har varit mycket givande, men nu är det dags att ta en paus i stället för attt låta den själdö. I praktiken innebär det att jag lägger all min kraft på mitt instagarmkonto, som har visat sig vara exakt det verktyg jag behöver för att säga det jag vill säga. Varje dag för det mesta. Ni hittar mig här:  Instagram

Jackson Dean ”Magnolia Sage”

 Lyriken satt där med en gång, men melodierna fann jag en aning svårsmält. Fast det tog sig med tiden. Bra ämne för övrigt – kärlek. Denna gång inte bara den första berusande känslan utan även hur det gå sen. Musikaliskt tar ”Magnolia Sage” med oss på en resa från öst till väst och från nord till syd. Det är förutom country, bluegrass, folkmusik från den gamla världen och southern soul. Det behöver inte vara fel, men det spretar lite för mycket för min smak. Sammanfattningsvis, ett sånt där poesialbum som jag kan lyssna på ibland, men kanske inte varje dag.

Luke Combs "The Way I Am"

 “Blending a love of classic country and Southern fried soul”, så står det om Luke Combs på några av de populärare strömningstjänsterna. Det stämmer och det gillar jag. Han är ingen popcountrycrooner och inte heller ägnar han sig åt de enfaldigare formerna av Bro country. Kanske är hela tjugotvå låtar lite för mycket, och kanske det sviktar i trovärdigheten när en drygt trettioårig familjefar sjunger om att partaja och ett sorglöst ungkarlsliv. Men ändå, uppsåtet i titellåten känns ärligt, och det finns mer balladgodis som exempelvis ”I Ain’t No Cowboy”. De låtarna tror jag på och kan ta till mig. Jag håller med de som tycker att det här känns som två album. Ett med siktet inställt på listettor, radiostationer och spellistor. Samt ett som är inriktat på att visa vem Luke Combs är innerst inne. Det senare gillar jag skarpt och vill höra mer av.