Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Programförklaring (eller vad det nu ska heta)

Välkomna hit! Detta inlägg uppdaterades senast den 17/4 2025. Längst ned, om ni inte redan har tryckt på ”LÄS MER” finns det länkar till andra ställen där ni kan hålla koll på mig. Viktigast där är spellistorna under "Gammal fin country enligt Jonas Öhman". De förklarar det mesta gällande vad jag lysnnar på. Mina kunskaper om och känslor för genren är baserade på ett drygt fyrtioårigt lyssnande. Skivor, både stora och svarta och mindre silverfärgade, diverse strömmingstjänster och på senare år alltmer radio har det blivit. Webradio, amerikansk. Jag är inte mycket till kalenderbitare, håller dåligt reda på datum, statistik och vem är vem. Men ett datum som är viktigt för mig glömmer jag aldrig, 1 augusti 1927 då Carter Family spelade in ” Bury Me Under The Weeping Willow”. Det var då musiken jag älskar började. För mig är det viktigt att tala om vad jag gillar och känner starkt för. Jag har sällan, snudd på aldrig skrivit om något negativt i min blogg. Så står det att jag gill...
Nya inlägg

Trailblazer - de som kom före de som kom sen

Reba, Lainey Wilson och Miranda Lambert. Utmärkta förebilder för alla unga kvinnor på väg in i countrymusiken. 

Ett glatt skratt

 Titeln är alldeles rättstavad. Ibland kan countrymusiken bara vara rolig och underhållande.

The Seldom Scene ”Remains to Be Scene”

 Med sina dryga femtio år på bluegrasscenen är Seldom Scene alltjämt en kraft att räkna med på bluegrasscenen. Kontinuitet var ordet, även om medlemmarna har varierat under åren. Detta trots att en av originalmedlemmarna nyligen avled och en annan mångårig medlem nyligen lämnade gruppen. Därmed kanske albumet kan ses som en hyllning av det som varit, samtidigt som det är en blick framåt, se titeln! inflytande från artister som Flatt & Scruggs, Bob Dylan, Woody Guthrie, men även modernare inslag. Dessbättre inga oändliga gitarrsolon, snare som välplacerade soloinsatser- Och stämsången är utsökt. När det gäller bluegrass njuter skribenten gärna av igenkännandets glädje och fastnar därför för ”Hard Travelin´”, ”Walking Down The Line”, ”I Could Cry” och ”The Story of My Life”.

Ned Ledoux ”Safe Haven”

 För att fatta mig kort, det här är vad jag kallar riktig countrymusik, en av sorterna. Ned Ledoux har kokat ihop sina egna erfarenheter av att leva och sina sorger till en fängslande berättelse som jag gärna sträcklyssnar på. När han sjunger om livet på en boskapsranch och som rodeoryttare behöver han inte hitta på – han växte upp i den kontexten. För mig handlar bra musik mycket om känslor, och lika säkert som att djupet i lyriken bidrar, sitter den musikaliska bakgrunden perfekt. Ett nytraditionellt sound med Mac McAnally bakom reglarna. Ett gediget album, ackord för ackord och textrad för textrad. Inga svaga punkter och en hög och jämn högsta nivå., men ”My Fathers Boots”, ”One Hand In The Riggin’” och ”Story Of The Hired Hand” sticker ut. .

Sådan far, sådan son

 En duett mellan Chris och Ned Ledoux. Den tidigares sång inspelad 2003 innan hans bortgång. Country med stort C inspirerad av rodeomiljöer.

Ännu mer gospel

 Jag tar en med Amos Raber när jag ändå är inne på gospel.

Gospel med Ben & Rose

 Söndag är den rätta dagen för Gospel och allt som Ben & Rose gör är smått fantastiskt.