Hon kallar sin musik för “"alt-rocka countrybilly, serial killer blues”, musik med tydliga rötter i hennes hemstad New Orleans, och det brukar jag gilla oavsett vad man sätter för etikett på det. Det är mycket ylande elgitarrer, men också lyrik som tränger in i själen. Det är ingen musikmusik, eller glad partyskiva. Och eftersom den skildrar livets baksidor är den inte särskilt vacker. Men väldigt sann, hon har levt det hon sjunger, eller också är hon bra att sätta sig in i andra människors öden. Har man levt i drygt (nåja) sextio år uppskattar man sådant. Tre låtar att lyssna till: ”Someone”, alt country när den är som bäst; ”Don’t Go”, en klassisk countryballad; bluesiga ”So Tired”.