“Blending a love of classic country and Southern fried soul”, så står det om Luke Combs på några av de populärare strömningstjänsterna. Det stämmer och det gillar jag. Han är ingen popcountrycrooner och inte heller ägnar han sig åt de enfaldigare formerna av Bro country. Kanske är hela tjugotvå låtar lite för mycket, och kanske det sviktar i trovärdigheten när en drygt trettioårig familjefar sjunger om att partaja och ett sorglöst ungkarlsliv. Men ändå, uppsåtet i titellåten känns ärligt, och det finns mer balladgodis som exempelvis ”I Ain’t No Cowboy”. De låtarna tror jag på och kan ta till mig. Jag håller med de som tycker att det här känns som två album. Ett med siktet inställt på listettor, radiostationer och spellistor. Samt ett som är inriktat på att visa vem Luke Combs är innerst inne. Det senare gillar jag skarpt och vill höra mer av.
Jonas Öhmans tankar om country och en del annan musik han gillar. Ibland kan det förekomma inlägg med mer eller mindre lös anknytning till ämnet.