Jonas om country

  Midland var en av alldeles för många grupper som började märkas under de åren som mitt liv var kaotiskt och jag hade svårt att ta till mig nya intryck. Jag vill tycka om den här skivan och jag gör det. Men jag har svårt att passa in den i mitt countrybegrepp. Den låter och känns mer som Poco, alltså som västkustens kreativa countryrock någon gång på sjuttiotalet. Musik som bidrog till att göra mig den jag är musikaliskt, och det kommer Midland också att göra. Men det kommer att ta tid. Countryinslaget hittar jag främst i lyriken, där jag tycker att den melankoliska titellåten och den mer lättsamma ”Vegas” träffar rätt.

Detta var långt ifrån hennes första skiva, men den första som berörde mig.

Nu börjar jag närma mig slutet på serien om mitt åttio- och nittiotal. I dag blir det ytterligare en ensemble bestående av systrar.

Hon var inget one hit wonder, kanske two hit wonder. Och det är synd att hon försvann så snabbt som hon gjorde.

 Jag börjar på förekommen anledning med några allvarliga saker. För det första: Försök att skilja på konsten och konstnären. En artist kan göra musik som berör, även om vederbörande har gjort val gällande livsstil eller politik som avviker från dina. För det andra: om det blir för tufft, skapa egna spellistor som exkluderar artister som du inte klarar av att lyssna på. För det tredje. Besläktat med första punkten, våga ta en diskussion. Doskutera artister, deras musik, och vad de har för mål. Men skilj på sak och person. I övrigt så närmar sig min serie om mitt åttio- och nittiotal sitt slut. Det återstår att se vad jag hittar på härnäst.

  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av Jonas Öhman (@jonasomcountry)

Ytterligare ett exempel på hur det kan låta när två syskon sjunger tillsammans.