Dylan Earl ”I Saw the Arkansas”

Dylan Earl är en habil tenor som går bra ihop med det klassiska countrykompet på denna han tredje fullängdare. Det är den viktigaste delen av det som är den här skivans största styrka: Nästan tomma Honky-Tonk innan gästerna börjar komma, samma ställe som luktar av öl och rök när det närmar sig stängningsdags. Men också en ensam man eller kvinna på väg till ingenstans.

Musikaliskt är det ingen tvekan om att Dylan har hittat rätt, men så var det detta med lyriken, ett område med många fällor. Det är lätt att fastna i en förlorad värld för länge sedan, ämnen som är främmande för countrymusiken eller som man inte kan relatera till. Dylans lyrik engagerar och är fast förankrad i nuet.

En bra skiva för de som uppskattar traditionell country utan onödiga krusiduller, men som är fullt medvetna om att genren är levande och utvecklas.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Programförklaring (eller vad det nu ska heta)

Välkomna hit! Detta inlägg uppdaterades senast den 16/5 2026. Jag har bestämt mig för att tills vidare låta mitt instagramonto var mitt huvudsakliga sätt att dela med mig av mina tankar om musik och relaterade ämnen. Bloggen kommer att finnas kvar som ett arkiv, och man vet aldrig, saker och ting kan ändra sig snabbt. Mer under "Länkar till mig". Längst ned, om ni inte redan har tryckt på ”LÄS MER” finns det länkar till andra ställen där ni kan hålla koll på mig. Viktigast där är mitt instagramkonto, där är där som det mesta händer nu.. Mina kunskaper om och känslor för genren är baserade på ett drygt fyrtioårigt lyssnande. Skivor, både stora och svarta och mindre silverfärgade, diverse strömmingstjänster och på senare år alltmer radio har det blivit. Webradio, amerikansk. Jag är ingen kalenderbitare och har inget behov att briljera med med kunskaper om vem som gjorde vad och när. Men ett datum som är viktigt för mig glömmer jag aldrig, 1 augusti 1927 då Carter Family spelade...