Fortsätt till huvudinnehåll

Cody Johnson "Leather"


Det finns plats för country som den lät förr, vilket Cody Johnson härmed har bevisat för nionde gången. Förr min del är förr lika med skarven mellan åttio och nittiotalen och cirka tio år framåt. Det var då jag lärde mig älska den här genren på allvar. Eller för att utrycka det med hans egna ord från en intervju i Billboard: "Folk uppskattar äkthet, oavsett om det är jag som är en cowboy och sjunger något som påminner folk om 90-talets countrygrejer som de växte upp med, eller någon som Zach Bryans och killar som är mer som vad som förmodligen anses vara Americana, eller Jelly Roll, som är raka motsatsen till mig, musikaliskt."

Producenten Trent Willmon har tagit på sig arbetshandskarna och skapat en perfekt bakgrund till de tolv låtarna, med teman som hemstaten, fans, religion och livet i största allmänhet. Men för att det ska bli äkta måste man som lyssnare tro på det man hör.

Det jag gör jag främst när jag hör ”Jesus Loves Me”, jag är ju kristen själv; ”Whiskey Bent”, även om man inte ser Jelly Rolls dekorerade ansikte fattar man att det är någon som varit med; ”Long Live Country Music”, jag erkänner att jag faktiskt gillar den här typen av hyllningar till genren.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bury Me Under The Weeping Willow (Bristol Sessions 1st August 1927)

1 augusti i Bristol, det var där det började. Kommentarer är överflödiga.

Blackbird Sing: Live 2022 @ 502

' Visst går det att blanda country och punk. Det gick redan på åttiotalet.

Tears Must Fall

Love On Drugs går att lita på. Välgjord Americana, från Sverige!