Fortsätt till huvudinnehåll

Cody Johnson "Leather"


Det finns plats för country som den lät förr, vilket Cody Johnson härmed har bevisat för nionde gången. Förr min del är förr lika med skarven mellan åttio och nittiotalen och cirka tio år framåt. Det var då jag lärde mig älska den här genren på allvar. Eller för att utrycka det med hans egna ord från en intervju i Billboard: "Folk uppskattar äkthet, oavsett om det är jag som är en cowboy och sjunger något som påminner folk om 90-talets countrygrejer som de växte upp med, eller någon som Zach Bryans och killar som är mer som vad som förmodligen anses vara Americana, eller Jelly Roll, som är raka motsatsen till mig, musikaliskt."

Producenten Trent Willmon har tagit på sig arbetshandskarna och skapat en perfekt bakgrund till de tolv låtarna, med teman som hemstaten, fans, religion och livet i största allmänhet. Men för att det ska bli äkta måste man som lyssnare tro på det man hör.

Det jag gör jag främst när jag hör ”Jesus Loves Me”, jag är ju kristen själv; ”Whiskey Bent”, även om man inte ser Jelly Rolls dekorerade ansikte fattar man att det är någon som varit med; ”Long Live Country Music”, jag erkänner att jag faktiskt gillar den här typen av hyllningar till genren.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Programförklaring (eller vad det nu ska heta)

Välkomna hit! Detta inlägg uppdaterades senast den 9/4 2025. Längst ned, om ni inte redan har tryckt på ”LÄS MER” finns det länkar till andra ställen där ni kan hålla koll på mig och så vidare. Viktigast där är spellistorna under "Gammal fin country enligt Jonas Öhman". De förklarar det mesta gällande vad jag lysn Mina kunskaper om och känslor för genren är baserade på ett drygt fyrtioårigt lyssnande. Skivor, både stora och svarta och mindre silverfärgade, diverse strömmingstjänster och på senare år alltmer radio har det blivit. Webradio, amerikansk. Jag är inte mycket till kalenderbitare, håller dåligt reda på datum, statistik och vem är vem. Men ett datum som är viktigt för mig glömmer jag aldrig, 1 augusti 1927 då Carter Family spelade in ” Bury Me Under The Weeping Willow”. Det var då musiken jag älskar började. För mig är det viktigt att tala om vad jag gillar och känner starkt för. Jag har sällan, snudd på aldrig skrivit om något negativt i min blogg. Så står det att ja...

Cassandra Vasik - Lavender Hill (Official Audio)

När jag första gången hörde den här låten tyckte jag att den var bland det vackraste som jag hört. Det tycker jag fortfarande.

Jenna Paulette ”Horseback”

  Från ingenstans sprang Jenna Paulette rakt in i hjärtat på mig med ”Horseback”, som blev min första kandidat till årets album. Och återigen var det bevisat att kvinnorna bättre än männen klarar den svåra balansgången mellan trendigt och traditionellt. Ty likväl som hon behärskar svårmodigt historieberättande så har hon inte heller beröringsskräck för dansant country som går i fyra fjärdedels takt. Det kan lukts stearinljus nedstuckna i vinflaskor likaväl som bourbon och sågspån. Varför är hon som hon är? För att hon är äkta vara, cowboyhatten och den övriga utstyrseln är inte bara ett utanpåverk utan kommer från att hon har vuxit upp i en miljö där boskapsskötsel och vikten av att alltid göra sitt bästa var ett villkor för att lyckas. Lyssna på hela skivan, från början till slut.