Fortsätt till huvudinnehåll

Cody Johnson "Leather"


Det finns plats för country som den lät förr, vilket Cody Johnson härmed har bevisat för nionde gången. Förr min del är förr lika med skarven mellan åttio och nittiotalen och cirka tio år framåt. Det var då jag lärde mig älska den här genren på allvar. Eller för att utrycka det med hans egna ord från en intervju i Billboard: "Folk uppskattar äkthet, oavsett om det är jag som är en cowboy och sjunger något som påminner folk om 90-talets countrygrejer som de växte upp med, eller någon som Zach Bryans och killar som är mer som vad som förmodligen anses vara Americana, eller Jelly Roll, som är raka motsatsen till mig, musikaliskt."

Producenten Trent Willmon har tagit på sig arbetshandskarna och skapat en perfekt bakgrund till de tolv låtarna, med teman som hemstaten, fans, religion och livet i största allmänhet. Men för att det ska bli äkta måste man som lyssnare tro på det man hör.

Det jag gör jag främst när jag hör ”Jesus Loves Me”, jag är ju kristen själv; ”Whiskey Bent”, även om man inte ser Jelly Rolls dekorerade ansikte fattar man att det är någon som varit med; ”Long Live Country Music”, jag erkänner att jag faktiskt gillar den här typen av hyllningar till genren.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Programförklaring (eller vad det nu ska heta)

Välkomna hit! Detta inlägg uppdaterades senast den 1/9 2025. Längst ned, om ni inte redan har tryckt på ”LÄS MER” finns det länkar till andra ställen där ni kan hålla koll på mig. Viktigast där är spellistorna under "Gammal fin country enligt Jonas Öhman". De förklarar det mesta gällande vad jag lysnnar på. Mina kunskaper om och känslor för genren är baserade på ett drygt fyrtioårigt lyssnande. Skivor, både stora och svarta och mindre silverfärgade, diverse strömmingstjänster och på senare år alltmer radio har det blivit. Webradio, amerikansk. Jag är inte mycket till kalenderbitare, håller dåligt reda på datum, statistik och vem är vem. Men ett datum som är viktigt för mig glömmer jag aldrig, 1 augusti 1927 då Carter Family spelade in ” Bury Me Under The Weeping Willow”. Det var då musiken jag älskar började. För mig är det viktigt att tala om vad jag gillar och känner starkt för. Jag har sällan, snudd på aldrig skrivit om något negativt i min blogg. Så står det att jag gilla...

Inlägg #1900

  Det tog längre tid än vanligt att uppnå ett jämnt hundratal inlägg, men livet kom som man säger emellan och nu ökar jag farten igen. För drygt ett år sedan skrev jag följande i inlägg #1500: Jag har tagit intryck av den pågående countryboomen och håller på mitt, även om jag förespråkar mångfald snarare än enfald. Att påstå att någon är världsartist bara för att vederbörande är amerikan, eller att en svensk artist tillhör den svenska countryeliten utan att kunna förklara varför fungerar inte längre. Jag gläder åt att boomen håller i sig, och jag är övertygad om att countrymusiken kommer att bli en permanent del av det svenska musiklivet. Jag gläder mig också åt att det finns ett antal seriösa arrangörer i min närhet, som tar countrymusiken på allvar, och som har ett mycket bra utbud. Det kommer att bli en hel del livemusik i sommar, frågan är hur jag ska hinna med allt jag vill se? Och vad kommer att hända här på bloggen då? Jag kommer att öka takten, och tro att det komme...

Han kommer att gå i deras fotspår

 När Alan Jackson har lagt av och George Strait ser slutet på sin karriär känns det bra att lyssna till John Foster, en blott nittonårig singer/songwriter som har järnkoll på nytraditionell country. Vad månde bliva?