Jonas om country

Närmare sin far än så här kommer han sällan.

En innerlig bön till vår Herre från Ken Mellons hjärta.

Året var 1988 och Dwight Yoakam övertalade Buck Owens att göra comeback för att visa var skåpet ska stå.

Det stämmer faktiskt, den här skivan har jag bara på vinyl. Cajun och liknande musik blir man nästan alltid glad av.

Min favoritlåt från inspelningarna som blev starten på genren jag älskar, framförd av hjon som gjorde att jag blev intresserad av musik.

Låten och albumet som gjorde att jag verkligen började uppskatta Dolly Parton.

Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av Jonas Öhman (@jonasomcountry)

Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av Jonas Öhman (@jonasomcountry)

Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av Jonas Öhman (@jonasomcountry)

Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av Jonas Öhman (@jonasomcountry)

  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av Jonas Öhman (@jonasomcountry)

Honky Tonk-piano 1988. Countrymusik av alla de slag var livskraftig i slutet av åttiotalet och Becky Hobbs var en del av den.

Detta borde väl vara vad en f d vän kallar amerikansk bilåkarmusik. Lee Roy Parnell 1993.

Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av Country Music Association (@cma) Köpte biljetter i våras, såg henne i september, och nu blev hon "New Artist Of The Year".

  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av Jonas Öhman (@jonasomcountry)

Det finns ett icke så rumsrent ordspråk om det som händer i videon och låten. 

Billy Ray Cyrus berättar om en skamfylld del av USA:s historia.

Jag är inte färdig med mitt åttio- och nittiotal än och David Ball hade mycket med det att göra.

Drottningen av sorgsna låter fyller år idag.

En underbar duett skriven av Keith Whitley och framförd av Wade Hayes och Patty Loveless. Bästa låten på en mycket bra skiva.

Nu är det dags för de riktigt tunga sakerna. Stämsång blir inte mycket bättre än så här.

Första låten på en av de bästa instrumentala skivor som jag äger.

Så här bra lät countrymusiken förr. 1992 närmare bestämt.

  Billy Springs började göra väsen av sig under en period i mitt liv när jag inte var mottaglig för nya musikaliska intryck. En gruvlig miss, då jag gillar hans kreativa syn på bluegrass och besläktad musik.  Jag har för säkerhets skull orienterat mig om hans tidigare verk och ”Highway Prayers” känns som en tidig milstolpe i hans karriär. Jag gillar temat om inre och yttre resor, och flyhänta gitarrspel över allt från bluegrass till traditionell country, och lyssnar man noga finns det inslag av sjuttiotalets countryrock. Men det kommer hela tiden naturligt, och är aldrig ett sätt att posera med tekniska färdigheter.  Favoritlåtar finns det flera av. "Leaning on a Travelin' Song" inleder i korsningen mellan southern gospel och bluegrass, grym stämsång och dito gitarrspel; ”Seven Weeks In Country, Western är inte död som genre; ”Cabin Song”, genuin bluegrass.

  Jag gillar när titlar innehåller en varudeklaration, så jag tog med mig denna skiva på en tur i mitt favoritlyssningsrum.  Jag konstaterar att Joe Nichols håller stilen och titeln är en bra varudeklaration. Jag älskar country med djupsinniga analyserande texter, men ibland behöver det inte vara märkvärdigare än så här: Enkelt, robust och gjort för att vara ett soundtrack för en bilresa någonstans.  Sen var det detta med favoritlåtar. Jag har en känsla av att det kommer att ändra sig under resans gång, men just idag: Helpless In A Honky Tonk- en sannolikts sanningsenlig skildring av hur det går till på ett sunkigt ställe ute; Better Than You – Han balanserar med bistånd från Annie Bosko på gränsen mellan trendigt och traditionellt; A Country Boy Can Survive – Passar honom bra med tanke på att han har gått igenom stormiga perioder i livet och klarat sig.

  Jul, eller rätteligen “Christmas”. I USA är det nästan en genre för sig och alla artister ska göra en julskiva, oavsett var de hör hemma annars. Det ska vara en varm och mysig vinterstämning, doft av rostade kastanjer och så vidare.  Little Big Town har skapat just den där atmosfären på sin julskiva. Fokus ligger på den allmänt vintriga känslan, och urvalet av låtar innehåller inga överraskningar. Men var är Jesu födelse? Dock ett jättestort plus för deras tolkning av Merle Haggards ”If We Make It Through December”, juletiden kan vara ett h-e likväl som en tid för avslappning och reflektion.

     Så var det dags att efter alldeles för många år åter knyta an till Miranda Lambert.  Bolagsbyte och ett rörligt privatliv har inte påverkat henne negativt. Hon kan fortfarande skriva låtar som berör eller välja låtar från andra.  "Postcards from Texas" är ett album som fångar både den mogna och den unga kvinnans perspektiv. Hon har förmågan att berätta historier med en rå ärlighet som resonerar djupt med lyssnarna. Men därmed inte sagt att allt är nattsvart tristess, glimten i ögat är med, nästan hela tiden.  Som titeln antyder är skivan en hyllning till hemstaten Texas, vad gäller innehållet liksom det musikaliska uttrycket. En hel del melankoliskt berättande, men rät vad det är befinner man sig på ett danshak.  Utan en tanke på vad ”man” ska tycka väljer jag ut följande favoriter: ”Dammit Randy” och ”Alimony” som båda skildrar relationer i fritt fall, och ”Wildfire” om hur det blev sen.

Hon kan berätta och jag lyssnar. Recension av hela skivan kommer snart.

Lyssnar inte så mycket på rockabilly, men den här låten gillade jag skarpt. "A Town South Of Bakersfield"-samlingarna innehöll mycket gott och blandat.

Iris DeMent sjöng och sjunger vackra sånger för arbetarklassen.

En fantastisk duett med två av de bästa, Lorrie Morgan och Keith Whitley.

Den som väntar på något gott och så vidare. Countryguld av Conrad Fisher, Chris Malpass och Dickey Lee.

Inget för de som förväntar sig att all country ska ha rockabillysväng, men för de som vill att tester ska handla om något. Den här låten har varit extra betydelsefull för mig sen 23 oktober 2017 då mitt liv hade kunnat vara slut.

Traditionell country med en droppe latin pop. Det fungerade för mig då och gör det fortfarande trettio år senare.

Nej, jag tänker inte dissa henne bara för att "man" ska göra det.