Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg #999!


 

Den fjärde november i fjol startade jag min tredje countryblogg och hade ingen aning om hur länge jag skulle hålla på innan jag tröttnade, den här gången. Förra gången blev det tvåtusen inlägg på elva år innan jag tröttnade, och detta är mitt 999:e inlägg på drygt ett år.

För närvarande dominerar Youtube-tips, men det kan ändra sig med tiden. Detta för att Youtube har bra verktyg för bloggare, samt att jag vill att mina musiktips ska vara tillgängliga oberoende av programvara. Annars är det mest Tidal jag använder när jag lyssnar, bra ljud och förhållande schyst betalningsmodell till artisterna.

Är jag aldrig kritisk mot något? Jodå, ofta, men livet är för kort för att lägga tid på att tala om vad man inte gillar. Så har jag tänkt de senaste fyrtio åren, typ. Är det något som inte klickar med mig så avböjer jag att kommentera offentligt.

” You know this old world is full of singers/But just a few are chosen/To tear your heart out when they sing…”, så diktade Max D. Barnes och Troy Seals, och det är det som jag är på jakt efter. Jag har gjort fynd utanför de självklara platserna och det behöver inte vara artister som är etablerade. Har de ”det” är det en träningssak, om inte hjälper ingenting. Det kan låta bra, men lämna mig tom på insidan.

Jag är aktiv på sociala medier och både på X/Twitter och Instagram hittar ni mig som @jonasomcountry. Jag finns på Facebook, men där handlar det mest om mitt liv i allmänhet.

Ibland spårar jag ur och skriver om mat, eftersom det är en annan form av amerikansk populärkultur som intresserar mig. Kolla gärna Kent Rollins och Hillbilly Kitchen; gott, billigt och amerikanskt.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Programförklaring (eller vad det nu ska heta)

Välkomna hit! Detta inlägg uppdaterades senast den 17/4 2025. Längst ned, om ni inte redan har tryckt på ”LÄS MER” finns det länkar till andra ställen där ni kan hålla koll på mig. Viktigast där är spellistorna under "Gammal fin country enligt Jonas Öhman". De förklarar det mesta gällande vad jag lysnnar på. Mina kunskaper om och känslor för genren är baserade på ett drygt fyrtioårigt lyssnande. Skivor, både stora och svarta och mindre silverfärgade, diverse strömmingstjänster och på senare år alltmer radio har det blivit. Webradio, amerikansk. Jag är inte mycket till kalenderbitare, håller dåligt reda på datum, statistik och vem är vem. Men ett datum som är viktigt för mig glömmer jag aldrig, 1 augusti 1927 då Carter Family spelade in ” Bury Me Under The Weeping Willow”. Det var då musiken jag älskar började. För mig är det viktigt att tala om vad jag gillar och känner starkt för. Jag har sällan, snudd på aldrig skrivit om något negativt i min blogg. Så står det att jag gill...

Inlägg #1900

  Det tog längre tid än vanligt att uppnå ett jämnt hundratal inlägg, men livet kom som man säger emellan och nu ökar jag farten igen. För drygt ett år sedan skrev jag följande i inlägg #1500: Jag har tagit intryck av den pågående countryboomen och håller på mitt, även om jag förespråkar mångfald snarare än enfald. Att påstå att någon är världsartist bara för att vederbörande är amerikan, eller att en svensk artist tillhör den svenska countryeliten utan att kunna förklara varför fungerar inte längre. Jag gläder åt att boomen håller i sig, och jag är övertygad om att countrymusiken kommer att bli en permanent del av det svenska musiklivet. Jag gläder mig också åt att det finns ett antal seriösa arrangörer i min närhet, som tar countrymusiken på allvar, och som har ett mycket bra utbud. Det kommer att bli en hel del livemusik i sommar, frågan är hur jag ska hinna med allt jag vill se? Och vad kommer att hända här på bloggen då? Jag kommer att öka takten, och tro att det komme...

Han kommer att gå i deras fotspår

 När Alan Jackson har lagt av och George Strait ser slutet på sin karriär känns det bra att lyssna till John Foster, en blott nittonårig singer/songwriter som har järnkoll på nytraditionell country. Vad månde bliva?