Fortsätt till huvudinnehåll

Gone Country

"He's gone country/He's gone country/Everybody's gone country/Yeah, we've gone county/The whole world's gone country”.

Vid pass trettio år sedan diktade Bob McDill och Alan Jackson sjöng. År 2024 ska alla i Sverige bli country, arrangörer och artister. Nya arrangörer dyker upp här och var, och i en del fall är honnörsordet country viktigare än innehållet.

Men jag menar inte att gnälla, detta är samtidigt positivt. Världsartister inom genren dyker upp i Sverige och lockar en ny publik, men finns inte Göteborg på arrangörernas karta? Och sen har vi skiktet närmast under majorartisterna.

Skribenten har själv avnjutit Brad Paisley och Lainey Wilson för att nämna några exempel, och det kommer att bli mer. Den förre uppenbarligen med en hård kärna av gamla fans, den senare med mycket nya fans och en stor andel kvinnor som sjöng med. Mycket rörande att se och höra!

Skribenten hoppas på att det även fortsättningsvis kommer att finnas publik till de etablerade countryfestivalerna och dito artisterna. En skribent skrev att en svensk Luke Combs vore bra för genrens utveckling i Sverige. Varför inte en svensk Carrie Underwood eller Lainey Wilson, inte i stället för utan vid sidan om de etablerade artisterna

Etiketter

Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Programförklaring (eller vad det nu ska heta)

Välkomna hit! Detta inlägg uppdaterades senast den 9/4 2025. Längst ned, om ni inte redan har tryckt på ”LÄS MER” finns det länkar till andra ställen där ni kan hålla koll på mig och så vidare. Viktigast där är spellistorna under "Gammal fin country enligt Jonas Öhman". De förklarar det mesta gällande vad jag lysn Mina kunskaper om och känslor för genren är baserade på ett drygt fyrtioårigt lyssnande. Skivor, både stora och svarta och mindre silverfärgade, diverse strömmingstjänster och på senare år alltmer radio har det blivit. Webradio, amerikansk. Jag är inte mycket till kalenderbitare, håller dåligt reda på datum, statistik och vem är vem. Men ett datum som är viktigt för mig glömmer jag aldrig, 1 augusti 1927 då Carter Family spelade in ” Bury Me Under The Weeping Willow”. Det var då musiken jag älskar började. För mig är det viktigt att tala om vad jag gillar och känner starkt för. Jag har sällan, snudd på aldrig skrivit om något negativt i min blogg. Så står det att ja...
Skicka en kommentar
Läs mer

Cassandra Vasik - Lavender Hill (Official Audio)

När jag första gången hörde den här låten tyckte jag att den var bland det vackraste som jag hört. Det tycker jag fortfarande.
Skicka en kommentar
Läs mer

Jenna Paulette ”Horseback”

  Från ingenstans sprang Jenna Paulette rakt in i hjärtat på mig med ”Horseback”, som blev min första kandidat till årets album. Och återigen var det bevisat att kvinnorna bättre än männen klarar den svåra balansgången mellan trendigt och traditionellt. Ty likväl som hon behärskar svårmodigt historieberättande så har hon inte heller beröringsskräck för dansant country som går i fyra fjärdedels takt. Det kan lukts stearinljus nedstuckna i vinflaskor likaväl som bourbon och sågspån. Varför är hon som hon är? För att hon är äkta vara, cowboyhatten och den övriga utstyrseln är inte bara ett utanpåverk utan kommer från att hon har vuxit upp i en miljö där boskapsskötsel och vikten av att alltid göra sitt bästa var ett villkor för att lyckas. Lyssna på hela skivan, från början till slut.
Skicka en kommentar
Läs mer