Fortsätt till huvudinnehåll

Lainey Wilson live

 


Jag har hållit koll på Lainey Wilson i drygt tre år, jag imponerades av var hon var från början som låtskrivare och sångerska, och hon har haft en bra utveckling. Hon är ett av de främsta bevisen på att det är lättare för kvinnor än för män att behålla en fast förankring i countrymusikens mittfåra, även när man tar ut svängarna.

Men torsdagen den 2 maj 2024 var det upp till bevis och inledningen blev chockartad. Mycket blixtar och dunder, men det fungerade och man behövde aldrig fundera på var hon har hjärtat.

Efter den omtumlande inledningen följde ett starkt parti med flera av hennes bästa låtar: WWDD, Smell Like Smoke, Watermelon Moonshine, och som avslutning på denna del en refräng av Strawberry Wine a cappella. Sen tuffade det på, hela tiden med ett högt tempo, men också många bevis på ömsesidig kärlek och värme. Det blev till och med stående ovationer inför inte mindre än fyra extranummer.

Ny countrymusik var det, men också en till stora delar en ny countrypublik. Minimalt med cowboyklädda gubbar i skribentens ålder, desto fler kvinnor i blandade åldrar. Kvinnor i blandade åldrar, som dessutom hade järnkoll på texterna. Över lag en varm och inkluderande stämning, som ingav hopp och mersmak.


Etiketter

Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Programförklaring (eller vad det nu ska heta)

Välkomna hit! Detta inlägg uppdaterades senast den 9/4 2025. Längst ned, om ni inte redan har tryckt på ”LÄS MER” finns det länkar till andra ställen där ni kan hålla koll på mig och så vidare. Viktigast där är spellistorna under "Gammal fin country enligt Jonas Öhman". De förklarar det mesta gällande vad jag lysn Mina kunskaper om och känslor för genren är baserade på ett drygt fyrtioårigt lyssnande. Skivor, både stora och svarta och mindre silverfärgade, diverse strömmingstjänster och på senare år alltmer radio har det blivit. Webradio, amerikansk. Jag är inte mycket till kalenderbitare, håller dåligt reda på datum, statistik och vem är vem. Men ett datum som är viktigt för mig glömmer jag aldrig, 1 augusti 1927 då Carter Family spelade in ” Bury Me Under The Weeping Willow”. Det var då musiken jag älskar började. För mig är det viktigt att tala om vad jag gillar och känner starkt för. Jag har sällan, snudd på aldrig skrivit om något negativt i min blogg. Så står det att ja...
Skicka en kommentar
Läs mer

Cassandra Vasik - Lavender Hill (Official Audio)

När jag första gången hörde den här låten tyckte jag att den var bland det vackraste som jag hört. Det tycker jag fortfarande.
Skicka en kommentar
Läs mer

Jenna Paulette ”Horseback”

  Från ingenstans sprang Jenna Paulette rakt in i hjärtat på mig med ”Horseback”, som blev min första kandidat till årets album. Och återigen var det bevisat att kvinnorna bättre än männen klarar den svåra balansgången mellan trendigt och traditionellt. Ty likväl som hon behärskar svårmodigt historieberättande så har hon inte heller beröringsskräck för dansant country som går i fyra fjärdedels takt. Det kan lukts stearinljus nedstuckna i vinflaskor likaväl som bourbon och sågspån. Varför är hon som hon är? För att hon är äkta vara, cowboyhatten och den övriga utstyrseln är inte bara ett utanpåverk utan kommer från att hon har vuxit upp i en miljö där boskapsskötsel och vikten av att alltid göra sitt bästa var ett villkor för att lyckas. Lyssna på hela skivan, från början till slut.
Skicka en kommentar
Läs mer