Fortsätt till huvudinnehåll

Lainey Wilson live

 


Jag har hållit koll på Lainey Wilson i drygt tre år, jag imponerades av var hon var från början som låtskrivare och sångerska, och hon har haft en bra utveckling. Hon är ett av de främsta bevisen på att det är lättare för kvinnor än för män att behålla en fast förankring i countrymusikens mittfåra, även när man tar ut svängarna.

Men torsdagen den 2 maj 2024 var det upp till bevis och inledningen blev chockartad. Mycket blixtar och dunder, men det fungerade och man behövde aldrig fundera på var hon har hjärtat.

Efter den omtumlande inledningen följde ett starkt parti med flera av hennes bästa låtar: WWDD, Smell Like Smoke, Watermelon Moonshine, och som avslutning på denna del en refräng av Strawberry Wine a cappella. Sen tuffade det på, hela tiden med ett högt tempo, men också många bevis på ömsesidig kärlek och värme. Det blev till och med stående ovationer inför inte mindre än fyra extranummer.

Ny countrymusik var det, men också en till stora delar en ny countrypublik. Minimalt med cowboyklädda gubbar i skribentens ålder, desto fler kvinnor i blandade åldrar. Kvinnor i blandade åldrar, som dessutom hade järnkoll på texterna. Över lag en varm och inkluderande stämning, som ingav hopp och mersmak.


Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Programförklaring (eller vad det nu ska heta)

Välkomna hit! Detta inlägg uppdaterades senast den 17/4 2025. Längst ned, om ni inte redan har tryckt på ”LÄS MER” finns det länkar till andra ställen där ni kan hålla koll på mig. Viktigast där är spellistorna under "Gammal fin country enligt Jonas Öhman". De förklarar det mesta gällande vad jag lysnnar på. Mina kunskaper om och känslor för genren är baserade på ett drygt fyrtioårigt lyssnande. Skivor, både stora och svarta och mindre silverfärgade, diverse strömmingstjänster och på senare år alltmer radio har det blivit. Webradio, amerikansk. Jag är inte mycket till kalenderbitare, håller dåligt reda på datum, statistik och vem är vem. Men ett datum som är viktigt för mig glömmer jag aldrig, 1 augusti 1927 då Carter Family spelade in ” Bury Me Under The Weeping Willow”. Det var då musiken jag älskar började. För mig är det viktigt att tala om vad jag gillar och känner starkt för. Jag har sällan, snudd på aldrig skrivit om något negativt i min blogg. Så står det att jag gill...
Skicka en kommentar
Läs mer

Inlägg #1900

  Det tog längre tid än vanligt att uppnå ett jämnt hundratal inlägg, men livet kom som man säger emellan och nu ökar jag farten igen. För drygt ett år sedan skrev jag följande i inlägg #1500: Jag har tagit intryck av den pågående countryboomen och håller på mitt, även om jag förespråkar mångfald snarare än enfald. Att påstå att någon är världsartist bara för att vederbörande är amerikan, eller att en svensk artist tillhör den svenska countryeliten utan att kunna förklara varför fungerar inte längre. Jag gläder åt att boomen håller i sig, och jag är övertygad om att countrymusiken kommer att bli en permanent del av det svenska musiklivet. Jag gläder mig också åt att det finns ett antal seriösa arrangörer i min närhet, som tar countrymusiken på allvar, och som har ett mycket bra utbud. Det kommer att bli en hel del livemusik i sommar, frågan är hur jag ska hinna med allt jag vill se? Och vad kommer att hända här på bloggen då? Jag kommer att öka takten, och tro att det komme...
Skicka en kommentar
Läs mer

Han kommer att gå i deras fotspår

 När Alan Jackson har lagt av och George Strait ser slutet på sin karriär känns det bra att lyssna till John Foster, en blott nittonårig singer/songwriter som har järnkoll på nytraditionell country. Vad månde bliva?
Skicka en kommentar
Läs mer