Fortsätt till huvudinnehåll

Amythyst Kiah ”Still + Bright”

 


Det krävs mod för att lyssna för att lyssna på en artist som Amythyst Kiah och erkänna att man gillar det man hör. Särskilt om man som jag allra helst lyssnar på nytraditionell country från åttio och nittiotalen. Men jag gillar olika, är inte rädd att gå utanför min bekvämlighetszon, och har inget behov att definiera all musik jag lyssnar på som country.

Blues, country och folk av det alternativa slaget märks i hennes musik, och den passar in i mitt americanabegrepp. Hennes lyrik är som en poesibok, och det märks att hon inte har haft det lätt i livet. Hon har fått böja sig ibland, men är inte knäckt.

Still + Bright kräver att aktivt lyssnande och ett öppet sinnelag, men ger också mycket tillbaka. Vid dryga sextio års ålder kan det ju hända att man uppskattar att lyssna till någon som inte haft ett perfekt liv.

Favoritlåtar: ”Let’s See Ourselves Out”, “Peoples Prayer” och “SPACE”


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Programförklaring (eller vad det nu ska heta)

Välkomna hit! Detta inlägg uppdaterades senast den 28/2 2025. Längst ned, om ni inte redan har tryckt på ”LÄS MER” finns det länkar till andra ställen där ni kan hålla koll på mig och så vidare. För närvarande håller jag ett något lägre tempo, men stilen är densamma som tidigare. Jag har genomgått ett par hastiga förändringar på det privata planet de senaste månaderna. Jag är inte tjugo längre, och det märks. Mina kunskaper om och känslor för genren är baserade på ett drygt fyrtioårigt lyssnande. Skivor, både stora och svarta och mindre silverfärgade, diverse strömmingstjänster och på senare år alltmer radio har det blivit. Webradio, amerikansk. Jag är inte mycket till kalenderbitare, håller dåligt reda på datum, statistik och vem är vem. Men ett datum som är viktigt för mig glömmer jag aldrig, 1 augusti 1927 då Carter Family spelade in ” Bury Me Under The Weeping Willow”. Det var då musiken jag älskar började. För mig är det viktigt att tala om vad jag gillar och känner starkt för. Ja...

Jenna Paulette ”Horseback”

  Från ingenstans sprang Jenna Paulette rakt in i hjärtat på mig med ”Horseback”, som blev min första kandidat till årets album. Och återigen var det bevisat att kvinnorna bättre än männen klarar den svåra balansgången mellan trendigt och traditionellt. Ty likväl som hon behärskar svårmodigt historieberättande så har hon inte heller beröringsskräck för dansant country som går i fyra fjärdedels takt. Det kan lukts stearinljus nedstuckna i vinflaskor likaväl som bourbon och sågspån. Varför är hon som hon är? För att hon är äkta vara, cowboyhatten och den övriga utstyrseln är inte bara ett utanpåverk utan kommer från att hon har vuxit upp i en miljö där boskapsskötsel och vikten av att alltid göra sitt bästa var ett villkor för att lyckas. Lyssna på hela skivan, från början till slut.

Amythyst Kiah​​​ - Let's See Ourselves Out (Official Audio)

Ett smakprov.