Fortsätt till huvudinnehåll

Nästan som en festival

 

Jag är inte tjugo år längre och det märks. Två kvällar med levande musik har satt sina spår och jag har ägnat dagen åt återhämtning, men jag är glad mycket glad. Ty jag har fått uppleva musik av världsklass, två gånger om.

Först Drake Milligan, en ung man med rötterna i åttio- och nittiotalets nytraditionella country och dess rötter. Fullt ös från början till slut och inte ett enda svagt spår. Han blandande in hyllningar till Texas, Merle Haggard och rock n’ roll och det kändes bara naturligt. En fantastisk låtskrivare och sångare, som kommer att rada upp CMA-awards när det väl lossnar.

Tyvärr var avståndet till scenen väl stort och publiken talrik, så mina filmer lämnade en del i övrigt att önska.

En drygt halv dags återhämtning och sen bar det av till Göteborg och charmiga KOM Bar för att lyssna på italienska The Truffle Valley Boys förstärkta med svenske fiddlaren Jimmy Sunnebrant och jag blev fullkomligt golvad. Två gånger cirka timmen med Bluegrass som den lät förr. Ett djupt tag i genrens skattkista, en hel del smakfullt arrangerad country, och en och annan egen låt. Inte en ton satt fel och mycket proffsigt mellansnack höll samman helheten.

I går var avståndet lagom, så lyssna och njut:

Jag brukar vara försiktig med superlativen men detta var två shower av världsklass, var och en inom sin genre. Shower som tillför energi och lust att lyfta fram den musik jag älskar.

Fortsättning följer.

Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Programförklaring (eller vad det nu ska heta)

Välkomna hit! Detta inlägg uppdaterades senast den 1/9 2025. Längst ned, om ni inte redan har tryckt på ”LÄS MER” finns det länkar till andra ställen där ni kan hålla koll på mig. Viktigast där är spellistorna under "Gammal fin country enligt Jonas Öhman". De förklarar det mesta gällande vad jag lysnnar på. Mina kunskaper om och känslor för genren är baserade på ett drygt fyrtioårigt lyssnande. Skivor, både stora och svarta och mindre silverfärgade, diverse strömmingstjänster och på senare år alltmer radio har det blivit. Webradio, amerikansk. Jag är inte mycket till kalenderbitare, håller dåligt reda på datum, statistik och vem är vem. Men ett datum som är viktigt för mig glömmer jag aldrig, 1 augusti 1927 då Carter Family spelade in ” Bury Me Under The Weeping Willow”. Det var då musiken jag älskar började. För mig är det viktigt att tala om vad jag gillar och känner starkt för. Jag har sällan, snudd på aldrig skrivit om något negativt i min blogg. Så står det att jag gilla...
Skicka en kommentar
Läs mer

Inlägg #1900

  Det tog längre tid än vanligt att uppnå ett jämnt hundratal inlägg, men livet kom som man säger emellan och nu ökar jag farten igen. För drygt ett år sedan skrev jag följande i inlägg #1500: Jag har tagit intryck av den pågående countryboomen och håller på mitt, även om jag förespråkar mångfald snarare än enfald. Att påstå att någon är världsartist bara för att vederbörande är amerikan, eller att en svensk artist tillhör den svenska countryeliten utan att kunna förklara varför fungerar inte längre. Jag gläder åt att boomen håller i sig, och jag är övertygad om att countrymusiken kommer att bli en permanent del av det svenska musiklivet. Jag gläder mig också åt att det finns ett antal seriösa arrangörer i min närhet, som tar countrymusiken på allvar, och som har ett mycket bra utbud. Det kommer att bli en hel del livemusik i sommar, frågan är hur jag ska hinna med allt jag vill se? Och vad kommer att hända här på bloggen då? Jag kommer att öka takten, och tro att det komme...
Skicka en kommentar
Läs mer

Han kommer att gå i deras fotspår

 När Alan Jackson har lagt av och George Strait ser slutet på sin karriär känns det bra att lyssna till John Foster, en blott nittonårig singer/songwriter som har järnkoll på nytraditionell country. Vad månde bliva?
Skicka en kommentar
Läs mer