Drake Milligan "Tumbleweed"

”Gone country, look at …”, e t c. Drake Milligan är äkta vara, inte någon ny artist med truckerkepsen käckt på svaj som blev country när country blev inne. För mig ett eko från åttio- och nittiotalen, när country blev min musik.

”Tumbleweed” är hans andra skiva och den platsade bland mina tre bästa 2025, ”Lite Nashville, lite Texas, mycket nittiotal”, så skrev jag om hans debut för ett par år sedan och det gäller fortfarande. Rejäl country utan ängsliga sidoblickar. Så ska det låta!

Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Det som gör den här skivan extra intressant för mig är att den blandar klassiska influenser med en modern produktion, sa någon Jackson och Strait. En mycket bra skiva för de som gillar klassisk country, men som fattar att genren är i rörelse.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Programförklaring (eller vad det nu ska heta)

Välkomna hit! Detta inlägg uppdaterades senast den 17/3 2026. Längst ned, om ni inte redan har tryckt på ”LÄS MER” finns det länkar till andra ställen där ni kan hålla koll på mig. Viktigast där är spellistorna under "Gammal fin country enligt Jonas Öhman". De förklarar det mesta gällande vad jag lyssnar på. Mina kunskaper om och känslor för genren är baserade på ett drygt fyrtioårigt lyssnande. Skivor, både stora och svarta och mindre silverfärgade, diverse strömmingstjänster och på senare år alltmer radio har det blivit. Webradio, amerikansk. Jag är ingen kalenderbitare och har inget behov att briljera med med kunskaper om vem som gjorde vad och när. Men ett datum som är viktigt för mig glömmer jag aldrig, 1 augusti 1927 då Carter Family spelade in ” Bury Me Under The Weeping Willow”. Det var då musiken jag älskar började. För mig är det viktigt att tala om vad jag gillar och känner starkt för. Jag har sällan, snudd på aldrig skrivit om något negativt i min blogg. Så står d...

Läs mer

Inlägg #1900

Det tog längre tid än vanligt att uppnå ett jämnt hundratal inlägg, men livet kom som man säger emellan och nu ökar jag farten igen. För drygt ett år sedan skrev jag följande i inlägg #1500: Jag har tagit intryck av den pågående countryboomen och håller på mitt, även om jag förespråkar mångfald snarare än enfald. Att påstå att någon är världsartist bara för att vederbörande är amerikan, eller att en svensk artist tillhör den svenska countryeliten utan att kunna förklara varför fungerar inte längre. Jag gläder åt att boomen håller i sig, och jag är övertygad om att countrymusiken kommer att bli en permanent del av det svenska musiklivet. Jag gläder mig också åt att det finns ett antal seriösa arrangörer i min närhet, som tar countrymusiken på allvar, och som har ett mycket bra utbud. Det kommer att bli en hel del livemusik i sommar, frågan är hur jag ska hinna med allt jag vill se? Och vad kommer att hända här på bloggen då? Jag kommer att öka takten, och tro att det komme...

Läs mer

Han kommer att gå i deras fotspår

När Alan Jackson har lagt av och George Strait ser slutet på sin karriär känns det bra att lyssna till John Foster, en blott nittonårig singer/songwriter som har järnkoll på nytraditionell country. Vad månde bliva?

Läs mer

Jonas om country

Leta i den här bloggen